Jo, det var ju middag så där sex-sju, och efter den var jag helt slut och ville egentligen gå och lägga mig. Vi hade den största dubbelsäng jag någonsin sett, säkert 2.10 (2.20?) bred! Här hade till och med Åsa och Rafael och deras två små nattmarodörer kunnat sova. Sidenkuddar och sidentäcken hade vi också. Ljuvligt! Men man kan ju inte med att vara hur tråkig som helst, så en kväll hängde vi med på en akrobatikuppvisning, och den var verkligen sevärd. Lite Cirque du Solei över det hela. Så var vi på Röda teatern en annan kväll och såg kung fu-föreställning med Chaolin-munkarna. Här får munkarna ursäkta, men jag somnade säkert 10 gånger. En och en halv timma, mycket viftande med pinnar. Det var inte så att det var dåligt, men jag var alldeles för trött och längtade “hem” till jättesängen.

Vi var också på monglisk restaurang med musik och dansuppvisning, och en kväll åkte vi upp till olympiadområdet. Mer om detta följer.

Det här med att fotografera småflickor är en rolig kinesisk sport. Särskilt den blonda yngsta flickan i vår grupp blev fotograferad många gånger om dagen! Hon tyckte det var lite jobbigt först, men vande sig vid att vara så populär. Jag började fotografera kinesiska småflickor som motvikt. Här ett urval:

Visst är de hur söta som helst? Den lite större söta flickan i bakgrunden på mittenbilden var en mycket sympatisk (och mycket vacker, bilden gör henne inte riktigt rättvisa) medlem i vår grupp. Anna heter hon, om jag inte minns fel.

Här Cixis betongbåt, hon var som sagt förtjust i båtar. Det var ju inte så att hon kom så långt med den, men hon tycket om att sitta här. Det är mycket svalare när man kommer ut på sjön och det är väldigt skönt!

Och så lotusblommor, helt underbara!

Här är drakbåten vi tog en tur på sjön med, efter den goda lunchen. Tror faktiskt att vår förtjusande lilla guide gjorde sig en liten privat hacka här. Vi betalade 10 yuan/person, ingenting för oss, men en hel del för en vanlig Beijingbo, och det stod 2 yuan på en skylt jag hittade.  Det var Eva väl unnat, och det var enda gången hon gjorde det. Räknade ut att Eva tjänade ca 1000 yuan, dvs drygt en tredjedels månadslön i dricks + båttricket på en vecka. Plus att hon naturligtvis åt gratis på alla restauranger vi var. Så är guideyrket också VÄLDIGT eftertraktat. Tyvärr satt hon bara med oss vid två middagar. Och jag kunde ju inte hänga mig på henne hela tiden. Synd, hade gärna pratat ännu mer med henne.

 Nedan: Trana, symbol för långt liv, Takdetalj och Två påhittade sagoodjur.

Ligger numera i själva Beijing, staden har vuxit så mycket. Förr var det här hovet vistades om somrarna. Det är uppbyggt och raserat och uppbyggt igen, två gånger av den beslutsamma änkekejsarinnan CiXI, som visste vad hon ville. Hon ville ha en sjö, och då grävdes det ut en. Tänk er att hela denna sjö är uppgrävd för hand! Den är inte djupare än 11/2 meter, men ändå! Så gillade hon att åka båt också, så hon beordrade utgrävning av en kanal från Förbjudna staden och hit. Jag vet inte hur långt det är, två mil, kanske. Kan vara kortare, vi åkte inte raka vägen någongång. Så ville hon ha ett berg också, och det vat ju bra, för någonstans måste man ju göra av all jorden från sjön. Området är jättestort, palatsområdet sträcker sig längs halva sjön. Vi såg bara en liten del. Fullt av byggnader och gårdar i traditionell stil, en teater, t ex. Här finns den gård där CiXi höll den av henne själv utvalde och sedan avsatte kejsaren och hans konkubiner inspärrade. Uppbyggnaden av Sommarpalatset kostade massor. Första gången CiXi lät återuppbygga det hade hon möjligen råd, men inte andra gången. CiXi försnillade hela krigskassan för sitt älskade Sommarpalats skull. Resultatet är fantastiskt. Men Kina förlorade förstås kriget. Många Beijingbor har Sommarpalatset som utflyktsmål. Man har matsäck med sig, promenerar i parkerna och tar en tur på sjön. Det gjorde vi också, men vi åt lunch på en restaurang som bara serverade utländska turister. Det kändes lite konstigt, och jag är inte odelat förtjust. Naturligtvis var det härligt att komma in i lugnet och stillheten från myllret utanför, och servicen var här som överallt annars perfekt, men . . . Det var enda gången vi var någonstans dit inte alla hade tillträde. Och det var bara jag som visste om det eftersom jag frågade, de andra i gruppen märkte inte att något var annorlunda.

är en mycket ansträngande procedur.  Inbegriper mycket skrikande på flera språk och många turer fram och tillbaka. Men det lönar sig. Det finns kopior på ALLT. I olika versioner: A-kopior, B-kopior och urusla kopior. Efter mina två första prutningar på Silk-market (där finns inte bara siden, där finns det mesta) var jag så utmattad att vi måste gå ut och ta dubbla cappuchinos. Men vi var lyckliga ägare till 2 Gant-tröjor till Käre Maken för 45 pengar styck. OBS A-kopior, det går inte att se någon skillnad mot originalet. Jag fick höra att jag prutade som en kinesisk kvinna, och Käre Maken var full av beundran. Så var det bara att gå in igen och ta nya tag. Man prutar nästan överallt, i varuhusen också. Men det är roligt om man är på humör. Efter allt gapande och skrikande är man de bästa vänner. Det är nästan alltid unga kvinnor som säljer, och en del har till och med lärt sig några svenska fraser “Billigare än i Ullared” t ex. Men man får se upp så att man verkligen får med sig det man har köpt och inte en sämre kopia, och man måste kolla att man får rätt pengar tillbaka.Vi har handlat en hel del, det går inte att låta bli. Mest presenter. Till oss själva köpte vi sidentäcken, kuddar och påslakan, men då handlade vi i en “Friendship Store”, där är man säkrare på kvaliteten, men kan heller inte pruta så mycket.

Jo, man gör ju det. Här är saker vi handlade i  Art Zone:

Denna präktiga drake gjorde inte direkt resväskan lättare  . . . och halsbandet gick inte att motstå.

Vi åkte dit på vår “lediga dag”, efter promenad i den fina Ritan -parken. Vi hade frågat Eva var vi kunde hitta samtidskonsten och hon muttrade vagt om en nedlagd fabrik, men gav oss en lapp och sa att det nog var roligt. Den första taxichauffören vi visade vår lilla lapp med vackra tecken för bara skakade på huvudet och våra förväntningar sjönk en aning. Till slut hittade vi en taxi som körde oss till norra delen av Beijing, släppte av oss i ett hörn och pekade ut riktningen. Det var inte den lilla övergivna fabrikslokalen vi hade trott, utan ett jättestort fabriksområde, fullt av verksamhet. Konstnärer och konsthanverkare som sålde sina alster, stora utställningar, ett par verkligen i världsklass, och mycket hög klass överhuvudtaget. Käre Maken och jag var de enda icke-kineserna i hela området, och troligen de enda över 35. Vi roade oss kungligt. Det var fantastiskt att kunna gå från den ena utställningen till en andra, och det mesta var så BRA! Det som främst fastnade i minnet var porslinet, trendigt, kaxigt, elegant, och efter våra mått jättebilligt. Och smycken, välgjorda, vackra och spännande. Flera jättefina fotoutställningar såg vi och så hittade vi en verkligt högklassig utställning av två skulptörer som arbetade i brons. Denna rara kisse som lutar mot ett bordsben t ex. Och den stillsamma USA-kritiken till höger, en vindpinad frihetsgudinna som jag tyvärr inte kunde göra rättvisa med kameran. Vad som inte syns på bilden är att hon har tappat ena foten. Käre Maken och jag jublade, både åt tanken men också åt elegansen i framställningen.

Efter tre timmar av lycka insåg vi att vi inte hade ätit sedan frukost och nu var klockan tre. Vi letade upp ett café, det finns alltid bra sådana i konstsammanhang, så vi åt lunch. När vi var klara med det och på väg in till ateljéerna igen så började det regna. Alltså regna floder! Till sist fick vi ge upp och ta taxi till hotellet. Fullt på det klara med att vi bara hunnit gissningsvis halva området. Det smärtade, men vi har ett gott skäl att åka tillbaka till Beijing, nämligen för att se resten!

 Denne gentleman är uppbyggd av små, små kineser. Inte dumt, eller hur?

Ligger och läser Ulla Trenter, har inte många kvar nu, plus den första Homan-deckare av Jan Mårtensson. Inte så illa, faktiskt. Ni får vänta på berättelse om Art Zone. Här är en ny bild därifrån så länge. Gårdagens kinesiska kommentar till Marcel Duchamps Fontän från 1917 är min favorit, men dagens gubbar är inte så illa de heller. Varsågoda.

och det tar faktiskt orken ur mig. Lyckades iallafall få till en fika på The Lounge, Falkenbergs bästa café. Cappuchinon är perfekt och det finns jättegoda saker att äta till. Inte så nyttigt för en diabetiker kanske, men någon gång måste man fuska lite. Har idag beställt Bodil Malmströms nya bok, De från norr kommande leoparderna. Det är så härligt att ha en sådan godbit att vänta på. I morgon skall jag skärpa mig och skriva om Beijings Art Zone 798.