Var på fantastisk utställning i Varberg i torsdags. Vi var där för att se Billgrens, Katarina och jag, och för att äta en god lunch. Det hällregnade, och alla semesterfirare hade kommit på samma idé. De har ett märkligt parkeringsssystem i Varberg. Man köper ett kort med klocka på, kostar 10 kr. För den summan kan man parkera resten av sitt liv, bara man flyttar bilen med jämna mellanrum.

Ernst Billgren är väl värd besöket. Han bjuder in oss i en fantasieggande sagovärd, i medeltida färger och med spännande djur. En glänsande, skimrande värld, men med en underton. Det är många nollor i prislapparna på Hr Billgrens verk, det är nästan så att han är värd dem. Tyvärr har jag inga bilder, de jag tog ger inte rättvisa åt verken. Måste dit igen, dels för att se om, dels för att läsa bilderboken. Helene Billgren förstår jag mig inte på.

Katarina ville absolut till Varbergs fästning och tur var det. Där uppe i ett rum hittade vi Agneta Spångbergs ljuvliga utställning The Cocktail Dress Collection. Fascinerande, spännande, vacker och rolig! Obs att lunchen i Hus 13 var jättegod. En lyckad utflykt trots hällregn.

Ser fram emot att få se Ernst och Helene Billgrens utställning i Varberg, förhoppningsvis nästa vecka. I dagens GP läser jag en intressant och välskriven recension av Sinziana Ravini, en av få konstvetare som kan skriva med kunskap och insikt på ett begripligt språk. Snyggt, Sinziana, och jag hoppas så att jag skall tycka som du, att Helene är intressantare än Ernst!

Skulpturutställningen på Pilane gravfält är en upplevelse. Kombinationen av samtidskonst och ett uråldrigt kulturlandskap är lysande. Skulpturerna är ett spännande och fantasieggande urval, och placeringen i landskapet väl genomtänkt. Här några av mina favoriter. Vi hade också turen att vara där en fantastisk dag, när vädret var som bäst, strålande sol men inte för varmt. Spännande tyckte jag att Kneeling Shadow  II, överst till höger är.  Skulpturen är konstruerad av bokstäver i rostfritt stål, knäböjande på sten, utförd av spanjoren Jaume Pilensa. Intressant är också Ursula von Rydingsvards Damski Czepek (dammössa) utförd i naturidentisk?? kåda. Ett läckert, ljusgenomsläppligt material, bilden ovan, till höger.

De skulpturer som finns tydligast i mitt minne, och som fick det att göra ont i hjärtat på mig, är Laura Fords oerhört skickligt gjorda bronsskulpturer Hemlösa djur. Undrar ändå om de inte skulle vara effektivare i stadsmiljö.

Beträffande de rackarns fåren: Det är ju så trevligt med dessa vackra får som strövar runt bland skulpturerna men . . . Sätt er inte ner då kommer de! Galopperande! Förra gången vi var där hade vi picknick, och jag, min idiot bjöd en av dem på äpple. Vi blev ÖVERFALLNA! Och se er för var ni sätter fötterna. Det gjorde inte jag.

Det är inte så att man hittar Pilane gravfält av en slump. Man måste veta vart man ska köra. Var där med Eva, stenungsundsbo och gammal vän från den tid då vi båda arbetade på Chalmers. Vi har varit i Pilane tidigare, men jag hade aldrig hittat dit igen utan karta. (och kanske inte ens med!) Vi såg både Elsa Beskow på Akvarellmuseet och skulpturerna på Pilane gravfält den här vackra sommardagen. Det är så härligt att få koppla bort det egna jaget och ägna sig åt att låta tankarna gå dit konstverken pekar. Det är sådana dagar jag minns, sådana dagar jag lever länge på.

Både Falkenbergs museum och Nordiska Akvarellmuséet visar barnboksbilder sommar. I Falkenberg kan man se Sven Nordqvists eminenta Mamma Mu, okonventionell och uppfinningsrik kossa med sinne för äventyr. Vad skall man säga om Sven Nordqvist? En av Sveriges bästa akvarellkonstnärer. Så rolig och generös, bilderna är så detaljrika och så välarbetade. Jujja Wieslander skriver texterna, kråkan går mig på nerverna, och kossan är lite väl duktig, men det är väl någon mening med det. Utställningen innehöll också ett gäng coola maskar på moped av Pernilla Stalfelt, och Ellens äppelträd av Catarina Kruusval, som jag missade. Var fanns den? Måste här puffa för museets stående femtiotalsutställning med radioprogrammet Barnens Brevlåda på, och tidstypiskt café med dukebox! Kul med ljud i utställningslokalen, det saknas alltför ofta!

Akvarellmuseet visar Elsa Beskows barnböcker. Jag minns varenda bild. Väldigt roligt att återse alla dessa fantastiskt välgjorda bilder, silhuetterna inte minst. Inte för att jag älskade böckerna speciellt som barn, jag tyckte nog redan då att det var lite för mycket översitteri från de vuxnas håll för att det skulle kännas behagligt. Det tycker jag fortfarande. Men som konstnärinna är hon imponerande.

Akvarellmuseets utställningar är ofta sevärda men sällan särskilt fantasifullt gjorda. Saknar ljud och överraskningar. Man skulle kunna sätta konstnären i sitt sammanhang, sin tidsepok. Det försöker man visserligen göra i guideningarna, men det blir lite torrt. Det som gör att jag glatt åker dit och går därifrån supernöjd även efter en dålig utställning, är restauranten Vatten. Efter en lunch där förlåter man allt.

 En av de fina sakerna med muséet är dess förnämliga arkitektur. Underbart anpassat till sin omgivning. Jag blir alltid lika glad av att se det. (Nej det är inte så här långt, jag bara skojar!)